Barns lek i modern barndom

Alltså vi är ju influencers!

Med surfplattans kamera riktad mot sitt eget ansikte sitter Elsa, fem år gammal, i hallen på sin förskola och testar olika miner. Och här ser ni var jag har mina gummistövlar, säger hon och vinklar kameran mot andra hållet. Hennes vän Ali uppfattar snabbt vad hon håller på med. Jag vill också prova, säger han, sträcker sig efter surfplattan och får den av Elsa. Liksom han sett Elsa göra riktar han sedan först kameran mot ansiktet och prövar ut ett lämpligt ansiktsuttryck. Bästa jackan sponsrad av Cubus, säger han och vänder kameran mot sin jacka. Förskollärare Carin har uppfattat att barnen håller på med någon typ av lek men är inte riktigt säker på vad det är som håller på att iscensättas här. Försiktigt, och utan att störa, frågar hon barnen vad det är för film de håller på att skapa. Alltså vi är ju influencers, säger Elsa. Vi ska visa våra kläder och vår mat och alla coola grejer som vi har. Först blir förskollärare Carin fundersam. Här har marknadskrafterna letat sig ända in i förskolan och i barnens lek! Barnen leker inte längre mamma, pappa barn, de leker influencers. Sedan kommer hon att tänka på att leken självklart bara är en spegling av det samhälle som barnen omges av. De möter dagligen influencers i sin vardag och nu vill de själva testa att gå in i rollen. Jaha jag förstår. Men vem är det som ni ska visa det för? frågar Carin. Man ska ha många följare, replikerar Ali och ser ut som om han vet vad han talar om. Där och då föds idén. Klart att barnen kan leka influencers! Och självklart vill de ha många följare. Carin funderar på om det skulle vara möjligt att publicera barnens filmer på det gemensamma nätforum som de använder för schema och kontakt med vårdnadshavarna. Sagt och gjort. Barnens influencerlek blir startskottet för ett nytt, barncentrerat arbetssätt. Barnen filmar sig själva i olika situationer och visar stolt upp sina frukostar, mellanmål och gummistövlar för de många följarna på sidan. Carin beskriver det som ett alldeles nytt och roligt arbetssätt i vilket pedagogerna känner att de verkligen har både barnen och vårdnadshavarna med sig.

Episoden ovan blev återberättad för en av artikelförfattarna på ett seminarium på förskollärarutbildningen. Barnen och samtliga namn är fiktiva. Dialogen är inte autentisk utan återskapad från det som berättades på seminariet. Scenerna har ägt rum i verkligheten, och förskolan som startade arbetet med influencertemat finns på riktigt, ”In Real Life”. Denna essä riktar strålkastarljuset mot hur vi kan förstå lek i modern barndom och barns livsvillkor med utgångspunkt från exemplet med influencerleken.

Lek i modern barndom och barn livsvillkor

Våra egna erfarenheter av lek är tydligt kopplade till en tidsperiod som väsentligt skiljer sig från att vara barn idag. Om vi ska ta leken på allvar behöver vi även förstå de sammanhang som den ingår i. Förskolan existerar inte i ett vakuum, den är en del av en större samhällelig kontext. På samma sätt förhåller det sig med barns lek. Den existerar inte i ett tomrum utan återspeglar de erfarenheter och praktiker som barn möter i sina liv (Fleer, 2013; Säljö, 2011). Ett exempel på det är alla filmklipp som florerar i sociala medier där barn som växt upp under pandemin låtsas ta handsprit och tvätta händerna. Idag är barns livsvärldar fulla av det moderna samhällets alla artefakter, surfplattor, smartphones och populärkulturens samtliga plastleksaker. Vi kan tycka vad vi vill om detta. Barn som möter enbart sten, mossa, snö och pinnar tycks höra till undantagen. Vi kan fantisera oss bort från verkligheten till den drömvärld som filmen Barndom bjuder. Eller också kan vi rätt och slätt utgå från de barn vi har framför oss i förskolan och de erfarenheter de har med sig in.

Dagens förskolebarn har vuxit upp i ett digitaliserat samhälle, även de barn som i tidig ålder kom till Sverige 2015 med den stora flyktingvågen. Forskning visar hur de digitala verktygen och de digitala lekplatserna har bidragit till att villkoren för barns lek har förändrats, vilket också har påverkat att inramningen av lek har förändrats (Marsh et al., 2020; Wernholm, 2020). Det innebär att det som av dagens barn betraktas som lek inte anses vara det av vuxna. Många av oss förknippar nog fortfarande ordet lekplats med en öppen yta där det finns gungor, sandlådor, klätterställning, rutschkana och så vidare, men idag tillbringar allt fler barn tid på digitala lekplatser som exempelvis TikTok, Roblox och Minecraft. Dessa lekplatser är mindre synliga, ofta ”gömda” i digitala verktyg. Det har blivit svårare för vuxenvärlden att observera och därmed att förstå barns lek (Stephen & Edwards, 2018). En stor förändring är att det krävs helt andra kunskaper och färdigheter för att barn ska kunna leka på digitala lekplatser jämfört med vad som krävs för att leka på lekplatser i den fysiska världen. Detta har resulterat i att barn utvecklar andra typer av läranderepertoarer i den digitala världen som att hantera digitala verktyg när de kontrollerar sin avatar i spelet, att navigera på hemsidor och i digitala miljöer, att chatta, lära sig engelska, göra videoklipp, redigera bilder med mera (Wernholm, 2020).

”Fanvid” är ett begrepp som har vuxit fram för att beskriva nya typer av lekaktiviteter där barn utforskar och utgår från populärkulturella uttryck när de producerar bilder, live videos, videobloggar och delar dessa på sociala medier (Marsh, 2017). Många barn vet att andra barn tjänar pengar på detta. Det uppenbara exemplet är Ryan Kaji som var den YouTuber som tjänade mest 2019 – hisnande 26 miljoner dollar. Han blev känd genom att öppna paket och har bidragit till att många barn fortfarande leker paketöppning. Fenomenet att barn leker YouTubers och influencers har också väckt intresse inom forskningen där flera har studerat hur barn lär sig, reproducerar och inspireras av att publicera liknande material som kända YouTubers och influencers (Ito et al., 2019; Shapiro, 2019). Inom denna riktning betonas barns rätt att delta i den växande digitala ekonomin och man intresserar sig för hur barns lek nu inbegriper nya sätt att konsumera, t.ex. köpa utrustning till avataren, köpa extraliv osv. (Edwards, 2013, 2014). Vi har ju också läst tidningsrubrikerna om hur den här typen av konsumtion har resulterat i att belopp på tusentals kronor har dragits från föräldrars kreditkort. Barn kan ju inte själva ha kreditkort utan vuxna har registrerat sina kort utan att tänka på konsekvenserna.

Vi kan konstatera att dagens förskollärare möter barn med erfarenheter av digitala lekplatser och etablerade medievanor som ingen generation tidigare har haft. Samtidigt vill vi poängtera att det finns barn som saknar dessa erfarenheter eftersom de inte har tillgång till digitala verktyg i hemmet eller att de måste dela verktyg med flera familjemedlemmar (Berättarministeriet, 2020). Det kan också vara så att föräldrar medvetet begränsar barns användning av digitala verktyg (Marsh et al., 2020). Vad vuxenvärlden bör vara medveten om är att barn som saknar tillgång till digitala verktyg inte bara riskerar att exkluderas från lek på digitala lekplatser, de riskerar även att exkluderas i samtal om digitala lekplatser och riskerar att nekas tillträde när man ska leka Minecraft i förskolan – eftersom de saknar både kunskaper och språk (Wernholm, 2018, 2020). De kan inte prata ”spelspråk”, som en insider som spelar, eftersom de saknar begrepp och därmed riskerar att bli betraktade som outsiders (jfr Löfdahl, 2010, 2014). Därför menar vi att det krävs en medvetenhet kring vilka olika maktstrukturer som ryms i barns lek samt att förskollärare reflekterar över och kritiskt granskar den egna synen på lek och lekplatser för att bli medvetna om hur den egna åsikten påverkar uppfattningen om vad lek är samt vilken lek och vilka lekplatser som får tillträde i förskolan (jfr Holmberg, 2021).

Barns (o)fria lek

I förskolan används ofta begreppet fri lek och vi vill problematisera om den egentligen är fri. Studier visar nämligen att fri lek i fritidshemmet ofta begränsas av personalen som har makt och tolkningsföreträde att avgöra vilken lek som är möjlig och får tillträde (Holmberg, 2021; Holmberg & Kane, 2020). Vi menar att dessa resultat högst sannolikt är giltiga även för förskolan. När barn får välja fritt måste de ändå ta omvägen via personalens tillåtelse eller godkännande eftersom barnen annars riskerar att vilja ”fel” slags lekaktiviteter.

Men det är inte bara lekaktiviteter som begränsas i förskolan, även artefakter begränsas eller förbjuds (Samuelsson, 2019). Majoriteten av dagens barn har kunskap om olika karaktärer och berättelser med koppling till populärkultur, t.ex. Batman och Elsa i Frost. Dessutom är sambandet mellan språk, lärande och identitet känt sedan länge (Vygotsky, 1986). Anmärkningsvärt är därför att aktuell forskning visar att böcker och leksaker med koppling till populärkultur inte tillåts i barns lek i förskolor (Samuelsson, 2019), trots att flera studier bekräftar att karaktärer och berättelser har betydelse för barns identitetsskapande (Miller Marsh & Zhulamanova, 2017; Wohlwend, 2017).

Avslutande reflektioner

Precis som Kampmann (1998) ser vi att det inte finns en barndom utan att barns uppväxtmiljö, språk och socioekonomiska förutsättningar skiljer sig åt. En slutsats är att lek i modern barndom helt enkelt är en återspegling av den sociokulturella samtid som barn möter och lever i och barns lekar är precis som de alltid har varit – ett sätt att bearbeta livsvillkor och förstå sin samtid (jfr Fleer, 2013). För att förstå dessa komplexa samband behövs inkännande och skickliga lärare i såväl förskola som i fritidshem. I förskolan filtreras ofta lek genom dikotomier, å ena sidan poängteras lekens egenvärde (Sutton-Smith, 1997; Øksnes, 2013) och å andra sidan fokuseras lekresponsiv undervisning (Pramling & Wallerstedt, 2019). Utifrån den diskussion vi fört här skulle vi vilja poängtera vikten av att förskollärare, likt Carin, uppmärksammar, försöker förstå och erkänner barns lek. Detta torde vara av relevans oavsett ur vilket perspektiv leken betraktas. Ytterligare en slutsats är att det är hög tid att ge alternativa beskrivningar och problematisera barns lek i modern barndom i lärarutbildningarna, istället för att försöka bevara en romantiserad bild av barns lek i vad som framstår som en utopisk värld. Dagens barn växer upp i en mångkulturell, mångbottnad och digitaliserad samtid.