Lyssnande som teologisk praktik

Inledning

De senaste åren har kyrkor, i likhet med många andra organisationer och samhällsinstitutioner, alltmer börjat uppmärksamma frågor om barns plats och barns röster. Detta har bland annat skett inom det relativt nya forskningsfält som ofta benämns barnteologi eller barndomsteologi. Samtidigt, när vi har presenterat vår forskning om barn och gudstjänster, både för praktiker i kyrkorna och i akademiska sammanhang, har vi båda erfarenheten att mötas av en teologisk förståelse av barn präglad av en blandning av samhälleliga och kulturella föreställningar som sammantaget bidrar till en syn på barn som annorlunda än vuxna. Det saknas dock ofta ett kritiskt förhållningssätt till barndomsbegreppet som sådant.

Syftet med denna artikel är att bidra till en fördjupad förståelse av lyssnande som teologisk praktik i relation till barn. Vi avser att problematisera vad vi ser som en okritisk teologisk barnsyn som inte tar hänsyn till barns partikulära livssituationer, utan istället formar en universell och närmast metafysisk förståelse av barn och barndom. Det kan till exempel handla om konsekvenserna av en förståelse av barn som personer med en särskilt nära relation till Gud (Rubenson, 2021, s. 81–83). Genom att undersöka lyssnandet som teologisk praktik vill vi bidra till ett förhållningssätt till barn i kyrkan som vilar på barns levda erfarenheter. För att uppnå detta använder vi oss av tidigare analyserat material från intervjustudier med gudstjänstfirande barn i Svenska kyrkan och Den norske kirke.

Materialet från Svenska kyrkan är insamlat under 2017 och 2018 och tidigare redovisat i Karnevalesk gudstjänst: Barns plats i kyrkans liturgi (Rubenson, 2021). Materialet från Den norske kirke är insamlat 2016 och tidigare redovisat i Overestimated and Underestimated: A Case Study of the Practice of Preaching for Children with a Special Emphasis on Children’s Role as Listeners (Rystad, 2021). Båda dessa studier bygger på semistrukturerade djupintervjuer med gudstjänstfirande barn mellan sju och tretton år samt deltagande observationer på gudstjänster i olika församlingar. Vi har också intervjuat vuxna med ansvar för barnens deltagande i gudstjänsterna. Dessa var anställda eller frivilliga medarbetare i de aktuella församlingarna. Tillsammans har vi således ett omfattande och varierat material från två nordiska folkkyrkor. Det svenska materialet fokuserar på en grupp barn som är ganska ovanlig i det att barnen är regelbundna gudstjänstfirare, medan det norska materialet i större utsträckning inkluderar intervjuer med barn som enbart kommer till kyrkan för specifika barnanpassade aktiviteter och gudstjänster samt kanske vid större högtider. I ingen av studierna är det självklart att barnen som firar gudstjänst gör det tillsammans med sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Två delvis motstridiga ideal präglar gudstjänstfirande med barn idag. Å ena sidan förväntas barn inkluderas i alla gudstjänster vilket innebär att barn betraktas som gudstjänstfirare som alla andra (Svenska kyrkan, 2018; Kirkerådet, 2020). Å andra sidan förstås barn som radikalt annorlunda än vuxna och därmed i behov av någonting som är specialanpassat för dem. Denna typ av anpassningar av gudstjänster kan göras på många olika sätt och är inte något som förekommer överallt, men praktiken är tillräckligt etablerad för att prägla det teologiska tänkandet om barn och gudstjänster på en mer generell nivå: gudstjänster behöver förändras för att ”passa” barn, eftersom barn är så annorlunda (Rystad, 2021, s. 154–169).

Båda idealen riskerar att osynliggöra barns individuella erfarenheter och upplevelser. Det första för att barns perspektiv riskerar att uppslukas av det vuxna majoritetsperspektivet. Det andra genom att barn behandlas som en homogen grupp som definieras genom sitt annorlundaskap. I praktiken är barnanpassningsidealet dominerande (Rystad, 2021, s. 84, 161–163), något som åtminstone delvis kan förklaras med utformningen av de handböcker (Kyrkohandbok för Svenska kyrkan respektive Gudstjenestebok for Den norske kirke) som sätter ramarna för gudstjänstfirandet i kyrkorna. Detta i sin tur kan förstås som en konsekvens av ett dominerande barndomsparadigm präglat av både kulturella och teologiska föreställningar om barndom.

Spänningen mellan ”vanliga” gudstjänster och ”barnanpassade” gudstjänster, som alltså finns i båda kyrkorna, illustrerar något av varför gudstjänstfirande med barn kan upplevas som viktigt men också svårt (Kaufman, 2021, s. 22). Vuxnas ansträngningar för att möjliggöra barns gudstjänstfirande hör ihop med teologiska föreställningar om barn och barndom, föreställningar som utmanas om de verkliga gudstjänstfirande barnen ges utrymme och blir lyssnade på.

Drömmen om gudstjänstfirande barn

I kyrkor och teologiska diskussioner uttrycks på olika sätt, i officiella dokument som kyrkohandböcker, i metodlitteratur och bland praktiker vi har intervjuat, en längtan bland vuxna efter fler barn som firar gudstjänst (se t.ex. Svenska kyrkan, 2018, s. 9; Rubenson, 2021, s. 85, 125). Barn som firar gudstjänst kan fungera som ett ”bevis” på att kyrkan har en framtid, att det kommer nya generationer trots sviktande medlemssiffror och hög medelålder. En gudstjänst med barn är ett tecken på en lyckad församling, en församling där alla kan vara med (Mercer, 2005, s. 214–215, 228). Här vill vi, som en teoretisk bakgrund till de följande diskussionerna, beskriva något av bakgrunden till hur barn och barndom kan förstås i ett teologiskt och kyrkligt sammanhang.

När barn är deltagare i en gudstjänst leder det till att gudstjänsten som helhet får en lite annan karaktär. En församling som inkluderar barn blir syn- och hörbart heterogen. Barn gör att församlingen tar mer plats i kyrkorummet, eftersom de (särskilt de yngsta) inte på samma sätt som vuxna accepterar att sitta tysta och stilla på sina platser. När barn firar gudstjänst brukar det också leda till att även vuxna rör sig mer i kyrkorummet, eftersom de på olika sätt följer barnens rörelser. Gudstjänstordningar anpassas efter barns förmodade vilja att det ska ”hända något” och att de olika momenten inte ska ta för lång tid (Rubenson, 2021, s. 109; Rystad, 2021, s. 108, 161–167). Denna ökade rörlighet i gudstjänsten kan beskrivas som ”anti-struktur”, som utmanar gudstjänstens stelhet (Modéus, 2005, s. 393–395). Vuxna som vi har intervjuat beskriver det som att barnen tillför liv och ”är så mycket nu” (Rubenson, 2021, s. 87). Det tillför alltså gudstjänsterna en extra dimension bara att barn är närvarande, oberoende av vilka de är eller vad de gör. Bara genom att vara barn kan de sägas förbättra de vuxnas gudstjänstupplevelse (Rubenson, 2021, s. 87–89).

Ett uttryck för detta är inledningskapitlet i Svenska kyrkans kyrkoordning där det står: ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet” (Svenska kyrkan, 2022, s. 6). Ofta baseras formuleringar som den i kyrkoordningen på bibeltexter om barn, i första hand evangeliernas berättelser om hur Jesus mötte barn och lyfte fram dem som förebilder och de främsta i Guds rike (Mark 10:13–16; Matt 19:13–15; Luk 18:15–17; Matt 18:1–5; 9:33–37; Luk 9:46–48). En av de vuxna intervjupersonerna i Svenska kyrkan beskrev barns gudsrelation som att ”[de] står redan med Jesus hand i hand” (Rubenson, 2021, s. 121). Att barn skulle ha en annan typ av gudsrelation eller en annan typ av andlighet än vuxna är ingen ovanlig hållning. I forskning om barns andlighet framhävs hur andlighet och gudsrelation är något självklart för barn, ingenting som de behöver lära sig av vuxna (se t.ex. Nye, 2009). Eftersom barn har en så självklar och naturlig gudsrelation (”står redan med Jesus hand i hand”) och Jesus själv säger att Guds rike tillhör barn (se t.ex. Mark 10:13–16) kan de också få rollen av ”vägvisare” åt vuxna. Om barn på något sätt är lite närmare Gud innebär det också att de kan visa vuxna vägen dit och bidra till att gudstjänsten kommer lite närmare att vara den där utopiska, himmelska festen.

Detta är en del av bakgrunden till en teologisk barnsyn med romantiska drag (för en historisk överblick av olika förståelser av barn och barndom, se t.ex. Heywood, 2018). Barn kan framställas som radikalt annorlunda än vuxna, med andra behov, men också med en kvalitativt annorlunda gudsrelation och andlighet.

Eftersom barn alltså teologiskt kan förstås som annorlunda än vuxna anpassas gudstjänster där barn deltar efter barnens ålder, till exempel genom förenklat språk, musik- och dramainslag med mera, något som görs explicit i Rystads intervjuer med norska predikanter (Rystad, 2021, s. 85). Detta spelar rakt i händerna på vad de brittiska barndomssociologerna Alison James och Alan Prout redan 1990 kallade ”ett dominerande barndomsparadigm”, det vill säga en dominerande kulturell och social förståelse av barndomen som en tid präglad av bland annat ännu inte utvecklat rationellt tänkande (James och Prout, 2015, s. 6–12). Det finns en tendens att ge denna kulturella förståelse (”det dominerande paradigmet”) av barndom teologisk legitimitet, trots att det också vore möjligt att teologiskt ifrågasätta den (Rystad, 2021, s. 153–170).

En föreställning om barn och barndom som liknar den vi har beskrivit ovan verkar dock svår att komma ifrån. Den uppvärderar barn, sätter dem i centrum, ger dem en ”särställning i kristen tro”. Men det är samtidigt en barndomsbild som inte lyssnar till barns röster eller tar hänsyn till om barn själva vill lyssna och lära sig mer om kristen tro för att kunna utveckla sin gudsrelation och andlighet. Istället betraktas de som personer som redan vet vad de behöver veta. För att inte förlora sin teologiska särställning ska de helst aldrig bli vuxna.

Att som vuxen lyssna på barn

I den här delen av artikeln presenterar vi material om två olika sätt som vuxna lyssnar till barn. Vi utgår dels från vårt insamlade intervju- och observationsmaterial om hur vuxna lyssnar till barn, dels från våra egna erfarenheter av att som vuxna forskare bjuda in barn till teologiska samtal.

Vi kommer fortsättningsvis att använda begreppet ”predikohändelse” för det som i dagligt tal benämns ”predikan” eller ”förkunnelse”. Detta är ett sätt att signalera att predikan teologiskt är en händelse som innehåller fler komponenter än enbart en präst som predikar för en församling (Campbell och Cilliers, 2012; Lorensen, 2014; Rystad, 2021). Denna förståelse av gudstjänsternas predikomoment stämmer väl överens med hur de vuxna vi intervjuade var angelägna om att barn ska känna sig hemma i kyrkan och att undervisning och gudstjänster därför bör åldersanpassas och barns röster få höras.

En del i en sådan förståelse av predikan handlar om dess dialogiska karaktär, det vill säga att både den som talar och den som lyssnar agerar i en gemensam process. Denna process är oförutsägbar, eftersom predikanten omöjligen kan känna till allt som de som lyssnar tar med sig in i meningsskapandet. Den teologiska meningsproduktionen kan då sägas uppkomma i vad homiletikforskaren Marianne Gaarden benämner ”ett tredje rum” (Gaarden, 2015, s. 22–23).¹ Detta tredje rum uppstår i mötet mellan predikantens och lyssnarnas olika erfarenheter och livssituationer och innebär en utmaning. Eftersom både att tala och att lyssna är handlingar krävs gemensamt deltagande från både predikant och församling (Bakhtin, 1986; Ringgaard Lorensen, 2014, s. 27–39).

Att som barn lyssna (eller inte lyssna) på vuxna

I båda de studerade kyrkorna utgörs en stor del av en vanlig gudstjänst av textbaserade moment, när församlingen förväntas sitta tysta i bänkarna och lyssna. De intervjuade barnen lyfter också fram de delar av gudstjänsten där man ska lyssna och lära sig något (Rubenson, 2021, kap. 8). I den norska studien analyserar Rystad vilka mer eller mindre medvetna mål barn har med sitt deltagande i en predikohändelse. Ett av detta var lärande, medan de övriga var flykt och reflektion (Rystad, 2021, s. 142).

Den svenska studien undersökte inte specifikt predikan och lärande. Trots att forskningsdesign och intervjuguider därför inte i första hand var utformade med detta i åtanke, lyfte flera av de intervjuade barnen fram de textbaserade momenten i gudstjänsterna som viktiga. De hade en förförståelse av gudstjänster som tillfällen att lära sig saker om Bibeln och kristen tro, och de textbaserade momenten sågs som en förutsättning för detta. Louise, tolv år, sa till exempel att det är de textbaserade momenten som man ”kommer ihåg och tänker tillbaka på sen och lär sig någonting av” (Rubenson, 2021, s. 117).

Att lyssna och lära är dock inte alltid så enkelt. Gudstjänster och predikohändelser kan vara svåra att förhålla sig till, oavsett om någon har försökt anpassa dem till barn eller inte. Barnen i det svenska materialet, som är vana vid söndagsskola, beskriver själva detta som en lösning på att barn kanske inte ”förstår” den vanliga gudstjänsten. De äldre barnen kan referera till barn i tredje person utan att inkludera sig själva. ”Barnen” (alltså de yngre barnen) ”behöver” söndagsskolan, eftersom de kanske inte förstår predikan och tycker gudstjänster är tråkiga (Rubenson, 2021, s. 119–121).

Att gudstjänster kan vara tråkiga, inte minst för att de ofta innebär att sitta stilla och vara tyst, är något som återkommer i både det svenska och det norska materialet. Medan barnen i den svenska studien gärna hänvisar till att andra kan tycka att gudstjänsterna är svåra eller tråkiga har barnen i den norska studien inga problem med att medge att de själva söker strategier för att hantera när det blir tråkigt. Även om det kan se ut som om barnen sitter stilla och följer med i vad som händer kan de hålla på med någonting annat. En av de norska pojkarna berättar att han å ena sidan ville att predikohändelsen ska ta slut så fort som möjligt, men å andra sidan att han har haft det ganska bra under tiden den pågick, eftersom han spelade Pokémon Go, och det fanns tre Pokémon inne i kyrkan (Rystad, 2021, s. 140). Barnen är alltså tydliga med att gudstjänster kan vara ganska tråkiga. Samtidigt betraktar de gudstjänsterna som tillfällen till lärande, något som åtminstone ett av barnen i det svenska materialet verkar mena med nödvändighet innebär en viss grad av tristess. När Rubenson i en intervju frågade vad man skulle kunna göra för att gudstjänsterna skulle bli mindre tråkiga svarade barnet: ”Alltså, jag vet inte, det är ju så man lär sig. Och gudstjänsten ska ju typ vara såhär” (Rubenson, 2021, s. 117). En pojke i en annan församling påpekade dock att eftersom även vuxna kan bli uttråkade vore det kanske bra om alla tänkte på att ”ha lite mer inlevelse när man pratar” eftersom ”att prata inför alla, det är som att ha en konversation med alla, utan att dom svarar” (Rubenson, 2021, s. 101).

I det norska materialet, där de intervjuade barnen hade mindre vana av gudstjänster, drar Rystad slutsatsen att en av anledningarna till att barnen tycker att gudstjänsterna, och särskilt predikohändelserna, är tråkiga är att de inte förstår vad en predikan är eller vad de ska göra med den. Predikanterna förutsätter att alla förstår att församlingens uppgift i samband med predikohändelsen dels är att lyssna, dels är att applicera vad man hör på sitt eget liv och sin tro. Barnen är väl bekanta med den första uppgiften, att lyssna, men vet inte att den andra också är del av praktiken ”att lyssna på en predikan” (Rystad, 2021, s. 137–139, 146). De saknar verktyg för att tolka situationen. I det norska materialet uttrycker flera av barnen att de försöker följa med i predikan, och de kan ofta redogöra för vad de har hört, men när Rystad leder in intervjun på predikans relevans för deras egna liv förstår de inte frågan (Rystad, 2021, s. 138–139). Men om de flesta definitioner av predikan pekar på att lyssnarna har två uppgifter när de lyssnar (Rystad, 2021, s. 133) och barnen inte vet det, då är det också någonting där praxis behöver förändras genom att ge barn möjlighet att förstå vad en predikan är och att öva på ett förhållningssätt till den delen av gudstjänsten.

Lyssnande som transformativ teologisk praktik

I den här artikeln har vi nu analyserat flera olika typer av lyssnande i teologisk och kyrklig kontext, alltifrån barns lyssnande på vuxna i samband med gudstjänster och predikohändelser till vuxnas lyssnande på barn i intervjusituationer. Dessa olika perspektiv på lyssnande har vid första anblicken inte så mycket gemensamt. De visar dock alla på vad lyssnande som teologisk praktik kan vara.

Vi kommer att använda oss av begreppsparet ”informativt” och ”transformativt” (Rystad, 2021, s. 146) som ett sätt att uttrycka en del av vad vi tidigare har beskrivit som lyssnarens två uppgifter i samband med predikan: att lyssna och att använda det man hör i sitt liv. En predikohändelse, och en gudstjänst, är informativ i att den förmedlar teoretisk kunskap. Detta har barnen inga problem att förstå. Men idealiskt är en gudstjänst också transformativ och innebär en förändring hos människorna i församlingen. Här menar vi inte att undervisning enbart skulle handla om informationsförmedling som en kontrast till ”transformativa” gudstjänster. Naturligtvis är även lärande transformativt, i det att vi utvecklas och förändras när vi tar till oss ny kunskap. Den transformativa aspekten av predikohändelser har dock en ytterligare dimension. Homiletikern David Buttrick skriver:

Preaching tells a story with a transcendent dimension [...] Preaching can and does transform identity by adding a new beginning to our human stories, as well as the structural possibility of God-with-us.

(Buttrick, 1987, s. 12).

Denna transformativa aspekt menar vi hör ihop med lyssnande som teologisk praktik. När prästen Johan i det svenska materialet skiljer på att undervisa och att ge evangelium (se ovan) är även det ett uttryck för predikohändelsens tvådelade syfte.

Ett sätt att förstå lyssnande som transformativ teologisk praktik är att fokusera på lyssnandet som dialogiskt respektive emancipatoriskt. Dessa två hör nära samman. I den här artikeln kan dock den dialogiska aspekten närmast knytas till lyssnande i samband med predikohändelser och den emancipatoriska till lyssnande i samband med intervjusituationer. Detta innebär dock inte att predikohändelser inte skulle kunna vara emancipatoriska eller att intervjusituationer inte skulle kunna vara dialogiska.